1 år sedan...

Idag är det ett år sedan någon kom och knackade på dörren med det fruktansvärda meddelandet att Pålle inte finns mer. Vi satte oss i bilen o någon körde mig till Sthlm, jag kommer knappt ihåg resan. När vi kom fram fick jag inte träffa Pålle förrän dagen efter . Jag for då till min bror i Nacka. Sedan den dagen blev inget sig mer likt!!!! Sorg, saknad, svek, missunsamhet, försök att ordna om livet, faktisk även glädje... Ja, listan kan göras lång på allt som hänt!!!
Jag kan inte säga att jag vuxit...snarare tvärtom, försöker att vara kanske lite barnsligare o inte ta livet så himla allvarligt alla gånger. Att fånga dagen, inget dåligt uttryck!
Det som tynger mig mest och som jag är mest ledsen för det är allt Pålle aldrig fick uppleva! Att bli farfar, starta Sally på jaktprov, bara sitta i solen o fundera!!! Förhoppningsvis sitter han på ett moln och tittar på oss som sliter livet ur oss.... Det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom, även om jag tagit in annat i mitt liv! Det ena förtar inte det andra.
Sen vill jag verkligen tacka alla för allt ni gjort under detta år. Utan underbara vänner kommer man ingen vart! Min älskade Viktor och min famil!! Tove som hämtat mig för träning, Karin o Lena som fått mig att åka runt halva Sverige med Sally o Simson. Pia som kommit och bara funnits i soffan och städat o lagat mat. Malin för discodansen! Min sorggrupp jag gått i hela året, det bästa jag gjort! Alla telefonsamtal både från gamla och nya vänner!!!!

Kramar från Mia